>MAYBE TOMORROW, BUT NOT TODAY

>Det satt två kära på bussen idag. Dem satt i fyrasätet med benen korsade över varandra och skrattade tillsammans. Dem såg lyckliga ut. Kärlek är fint på många sätt och vis. Kärleken ska jag, trots det fina i det, ta avstånd från tills jag vill ha det på riktigt. 

Innan idag funderade jag på minnen. Ska man tänka på dem, skriva om dem? Eller är det bäst och bara lägga dem i nedersta lådan och sen låta dem ligga där och samlas? Minnen är ju trots allt det finaste man har kvar ifrån det som redan har hänt och passerat... Men om man nu funderar kring dem hela tiden så kanske man fastnar i det förflutna.

Jag är velig och vet inte hur jag egentligen tycker när det gäller det. Mitt gamla jag hade alltid tankarna kring minnen och skrev om det, och visst idag finns också mina tankar kring det som varit, men något hos dig förbjöd indirekt mig att det var rätt att skriva om det, att blotta det. 

Ska jag gå tillbaks till mig, ameli(utan det där "e:t") eller ska jag vara amelie, som inte skriver om det utan bara har det i tankarna 24/7. Jag vet inte vilket jag trivdes bäst med, jag får väl pröva mig fram. 

I got used to living without you,

endless phone calls and dreaming about you.

Always said that you were my meant to be,

but I guess I was in love with your memory.

You know I love you, I really do, 

but I can't fight anymore for you.

And I don't know, maybe we'll be together again,

sometime, in another lifetime. 

Alltid din, Am.