>Jag hittade precis ett brev, men som jag aldrig skickade. För det skulle ändå inte förändra något om du fick veta hur det kändes.
"Ibland när jag cyklar förbi ditt hus, eller din mammas hus - du har ju uppenbarat att du inte bor där längre, så tittar jag upp mot fönstret till ditt gamla rum, av ren reflex, och det är alltid släckt. Jag tyckte om att de lampan tänd förrut, för då visste jag att du fanns där någonstans."
Nuförtiden så cyklar jag aldrig mer förbi det huset, jag korsar sällan den gatan. Och om jag råkar göra det så tvingar jag blicken att vila framåt, trots att den gärna av gammal vana vänder sig mot ditt fönster.
2010-08-01
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
>Svar: Åh, så fint!
SvaraRadera>jag är likadan. i hans gamla rum hänger nu hästpriser. i fönstret har hans lillasyster hängt dem. i fönstret som vi höll koll på stan ifrån. jag tittar alltid upp. minns sista gången jag var där. det var längesen. sista gången jag träffade honom i vår tunnel. sista gången jag såg honom i sitt fönster. var jag rosenrasande. krossad. och jag kan inte hjälpa. att undra. var gång jag tittar upp. hur han har det. hur det gick sen.
SvaraRadera