>Det kallas tvivel, det där som stör

>

I somras, en mysig sommarkväll satt jag och en vän och åt grillat tillsammans med hennes föräldrar och diskuterade hennes 18-årsfest. Hon visste inte ifall hon skulle bjuda hennes pojkvän som hon har varit tillsammans med sen drygt 3 år tillbaka, för hon skulle bara bjuda dit massa tjejkompisar och släkten och efteråt så skulle vi ta med henne på hennes första utgång. Då sa hennes pappa något väldigt klokt, ”Det låter som att du redan har bestämt dig...du vet redan hur du helst vill göra…du vill att han helst inte kommer så du inte behöver oroa dig över ifall han har det roligt när han sitter kvar hemma och ni sticker ut…och att ni två firar dig en annan dag...”.
Jag kan väldigt lätt överanalysera beslut och tänka på frågor som vad som egentligen vore rätt eller om det är rätt emot personen ifråga att göra så (ifall det handlar om någon annan också) eller vad någon annan skulle gjort i den situationen eller vad det innebär att jag gör just så som jag tänkt från början, tusen frågor.
Och jag har redan svaret från första början.
Det är så, man vet (oftast) redan vad man vill från första början

och sen kommer alla frågorna.
Jag antar att det kallas för tvivel.