Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va men det är som om hon glömt vad som var så bra

>

Under de senaste dagarna har jag funderat över vad mitt hjärtat kan göra med mig. Hur mina känslor kan styra mig och spridas genom mig. Vad hjärtat kan berätta, vad det kan få mig att säga. Jag tror att mitt hjärta är visare än vad jag själv är. Jag antar att det gör mig lite schitzofren. Att det finns två källor i mig som talar. Men vad gör egentligen det när jag redan kan framställa mig själv som ganska sjuk, efter allt jag har skrivit och sagt.
Hittade ett gammalt utkast bland mina hemliga dokument, om en kväll för längesen. Ibland känns det som att jag inte kan skriva vad jag vill, inte riktigt får känna vad jag vill. Men jag får skriva vad jag vill och jag får känna vad jag vill. Det är inget som förändrar realiteten, mer än att jag kanske blir lite mer förlorad och ännu mer vilsen.

"Efter några cider och vännerna hade gått hem så låg vi där skedandes i soffan. Du med karborrbanden skavandes i ryggen och jag, invirad i mitt duntäcke, i din famn, men ändå inte. Nu var det nog mest övertröttheten som talade. Klockan var säkert 4 på morgonen och allt jag kunde säga var två visdomsrader från Lasse Winnerbäcks låtar; hon går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev (Söndag 13.3.99), och det är klart att man saknar en dag som förut (Lovesång).
Det var hjärtat som talade ut den kvällen,
trots att klockan var över 4, trots några cider, så var det hjärtat."
Det värmer i hjärtat när någon annan kan beskriva mina känslor, då jag inte kan göra det själv. Lars Winnerbäck är sådan man som kan sätta ord på känslor. Han är en fin förebild.

AM