Söndermarken jagar mig men jag är inte där

Igårkväll kollade jag på "Tack för musiken" där Lasse Winnerbäck gästade. Jag är ett stort fan. Jag tycker om hans tankebanor och det han säger i sina texter, men samtidigt är det så farligt att lyssna.

Vissa säger att man inte ska analysera och bara leva. Jag analyserar och tänker, antagligen alldeles för mycket. Men jag tycker att det är en del av livets process. Att analysera och tänka, och att slutligen dra slutsatser. Jag tror ändå att jag drar det till en överdos. Precis som att jag ibland kan använda mig av samma ord flera gånger. Jag överdoserar.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett honom live nu, men jag vet att jag var 16 år första gången jag gjorde det. Jag förväntar mig att jag ska kunna göra det livet ut, för det är de bästa jag vet. 

Men när jag tänker på Lasse, när jag lyssnar på Lasse, så tänker jag på så mycket annat. 

Han får mig att sakna söndagskvällar och tiden då jag var tonåring. Fast än att jag fortfarande är tonåring, 19 år och 10 månader, snart 20, så stryper jag tonåren när jag fyllde 18 år. För efter att jag fyllt 18 år så förändrades mycket i mitt liv och jag tog ett ganska stort steg in i vuxenlivet.

Ibland vill jag alltid vara 17 år, alltid vara tonåring, och då lyssnar jag på Lasse, Lars Winnerbäck.