Om du letar efter nån som är sig själv vad som än händer, då ska du inte välja mig.

Så var det de där med ångest och självbedömning.
De säger att man låter sig själv älskas och älska någon annan när man inte letar.
När Amanda fyllde 17 år minns jag att jag kände mig självständigt lycklig för första gången på länge. Jag blev snygg på alla bilderna min D40 tog den kvällen. Den kvällen var lite utav en milstolpe.

Jag har inga problem att ställa mig i spegeln och känna mig riktigt snygg, men så överanalyserar jag och kommer fram till slutsatsen att de gör nog de flesta som ser sitt face varje dag i spegeln. Man vänjer sig och tillslut kan man nog bli en riktigt puddig.

Men det här med mellanstadiet. Innan man låter sig själv älskas och låter sig själv älska någon annan. Vanligtvis så är man nog ganska själv då och lär känna sig själv lite mer. Eller ja så ser jag det, vad vet nittonåriga jag egentligen. Eller så är man också någon sorts slampa och testar någon ny varje helg.
Ibland tror jag att jag var ett mellanstadie, att han aldrig klarade av att vara själv och att jag fastnade där, i hans mellanstadie,
och blev ingenting.
Han gör inte som alla andra,
det har han aldrig gjort.