I know I will be OK.

Ibland när det har gått lite tid utan ord eller påspringningar i dess olika miljöer så blir jag rädd för att han inte finns mer. Som om han vore ett spöke från något förflutet.
Trots att det finns en hel del sanning i det så har jag aldrig accepterat det och gått vidare, för hjärtat har sagt till och jag har bett om ett levnadstecken.
Denna morgon så tackar jag twitter.
Jag har alltid varit rädd för att glömma, för det har känts som att det har varit allt.
Jag saknar, men jag antar att vi inte är bra för varandra.