Trots de timglas som sliter i oss

Jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har.
"-Vad tänker du på?"
"-Jag vet inte"
"...(dig) "

Just nu är jag mitt uppe i en matchning. Det går fram och tillbaka från gång till gång. Men jag vill verkligen detta,
jag vill ha det, jag vill leva det.
Den största tvivlen finns i min duglighet, ifall jag är tillräckligt bra för dem.
Precis som för dig, om jag är tillräckligt bra för dig.
Igår trampades det på många onda tår.
Jag log visst inte mycket sist,
men jag log, jag log precis när de kollade bort, när de lekte livet.
Precis som förr, jag log, men du var för upptagen att vara levande att du inte såg
de raka vita tänderna som gömde sig bakom nykyssta tonårsläppar.
I tvivlen av dugligheten gäller det mest på ovetandet av deras uppfattning.
Jag visste aldrig varför du tyckte om mig. Hur lilla jag kunde göra skillnad.
Jag var alltid liten då, trots mina 176 centimeter.

Men denna gången gav jag allt,
jag vill detta.
Jag ville då också.
Nu är jag mest rädd för att jag kommer gå sönder om de inte vill ha mig.
Precis som då.