Jag vill leva för dagen och inte låta natten sluka mig nån mer.

Under en enmånadsperiod har jag bytt en 90-säng mot något större. Jag kan nästan leva i min säng nu, dag in och dag ut. Den här stora sängen längtade jag efter.
Det stora täcket är gudomligt, och kuddarna gör sitt.
Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle sova mitten utav min nya, stora säng. Men jag sover på ena sidan och på andra sidan ligger min Mac, min älskling(?).
Men för att dra in den vardagliga bitterheten. Det känns som att du finns där, som att du ligger kloss till min rygg, som du sällan gjorde, och var gång jag vaknar upp från mitt parallella universum så finns du (självklart) inte där.

Sen jag kom hit har jag blivit ensam. Det är ganska självklart då de flesta relationerna än så länge är ytliga. Jag har inga problem att vara med mig själv, häromdagen åkte jag själv till skogen och promenerade omkring, och på något sätt trivdes jag med mig själv.

Jag tycker om att vara själv, men jag föredrar att inte vara ensam.
En 90-säng kanske inte är så fel i alla fall.