BAM!

Citerat ur min kurslitteratur:
"Ingen individ eller grupp "äger" eller är ensam ansvarig för en specifik norm eller normativ föreställning."

Nåt annat än det här.

Det känns som att sommaren är påväg emot sitt slut just när halva sommaren har passerat.
En vemodig känsla hänger över mig och jag vill inte riktigt att sommaren ska ta slut.
Kollegor på jobb börjar gå på semester och några är påväg tillbaka. Jag vill mest bara att det ska förbli. Det här med att jobba med människor är min grej och jag vill bara lära mig mer.
Förra sommaren kommer också tillbaka till mig. Som jag saknar henne, den där korta tjejen med långa korkskruvar, och det där landet där jag får prata engelska tjugofyra-sju. Kanske till vintern, blir det USA och jag igen. Vi smsar ibland, men det är inte riktigt samma sak. Little sis'.

Let's see where we wake up tomorrow.

För 7 veckor sedan åkte jag hit, till hem nummer två, McLean, Virginia, USA.
Det är inte bara mitt hjärta som har växt under dessa 7 veckor, utan även självförtroendet. Helt plötsligt känner jag mig 7 gånger snyggare och efter 2 utekvällar kunde jag dra slutsatsen att det är svenskarna som är tråkiga och amerikanarna som är helt amazing. Jag är inte trasig här, här börjar jag på noll och klättrar upp till tio, och jag älskar det.
Jag saknar så klart min håriga katt och min fina etta 20 minuter från city. Om jag hade kunnat så hade jag tagit alla mina fina vänner, katt och lägenhet och lagt i ett paket och öppnat det här, då hade jag aldrig mer behövt oroa mig över vad som är mest hemma.
Kärlek,
Am.

De säger "vänta tills du blir stor, då kommer du nog förstå"

Varenda barns ögon lös idag när jag kom in på förskolan.
Hade jag hunnit räkna så hade jag säkerligen kunnat räkna till 20 mjölktänder hos varje barn.
I kör skriker dem "Amelie-bus", (vart de nu har fått det ifrån...).
De är så fina.
Mina barn.
De minsta barnen som knappt kunde prata när jag lämnade förskolan för två månader sedan får till och med till det. "Hej Amelie!" säger de, med stora ögon.
Världens sötaste.
Jag har nog helt enkelt valt rätt.
För en gång skull.
Höjdpunkten var när favoritens mamma la märke till att jag var där och sa att det var kul att se mig.
Jag tog helt enkelt bussen hem med ett leende på läpparna.
Imorgon ska jag dit igen.
Vilken fin onsdag jag kommer få.

Återigen, destruktiv.

Jag vill också kunna se det vackra i dimmiga fuktiga nätter,
och inte bara vara knäsvag för de soliga kvällarna då himlen tillslut blir rosa.
Jag skyller på allt annat,
men det är bara jag.

Destruktiv blues.

Jag skriver brev, mail, jag talar ut, om vem jag blivit, om den jag är. Jag ger hela min själ och får knappt halva tillbaka.
Men vem fan är du? 
Den här resan kanske har fått mig att utvecklas och hitta mig själv, ibland är jag inte ens säker på ifall jag har hittat mig själv ännu. Speciellt inte när jag hittar mig själv i gamla vardagar så agerar jag precis likadant. (Ingen utveckling där inte, frågetecken) Är tanken, meningen med livet, att man ska bli bättre (perfekt?) eller att lära sig forma degen utifrån det man har?

Så medan jag har gjort ett tappert försök till en utveckling så har jag gått omkring med inställningen att jag har uppgraderats till en 2.0-version medan de som inte har gjort en liknande resa bara ligger på 1.0 (om ens det). Vem är jag att tänka så?
Attitydproblem? - Jo tack! 
Utveckling, utveckling. Vi får jobba på det, och med detta vi:et menar jag me, myself and I. Slå oss ned en kväll med en stor kanna te och diskutera saken, och komma fram till en bättre lösning för det här fungerar inte.

Men vem fan är du?
(Yes - jag repeterar!)
Här går jag runt egoboostad i min lilla USA-bubbla och tros fortfarande känna vartenda jävel där hemma på min gata. Först nu tvivlar jag, och försöker, eftersom att jag är en person som vill utvecklas, att skapa en förståelse och framförallt inse, att jag är ingen att döma.

Det jag vill säga är, att jag hinner inte med, jag har svårt för att börja om på noll och släppa bagaget, för jag inbillar mig att du är samma gamla du.
Jag kanske ska satsa på att gå framåt.
Jag har tappat viktig information och hållit kvar vid destruktiva relationer,
men den stora frågan är,
kan jag komma hem såhär?

Jag vill inte komma hem till en bubbla när jag själv har öppnat vyer som många andra inte vågar.
Jag vill vara bättre än så,
för att jag ska lära mig att älska mig själv,
mer än jag älskar dig.

Sommaren 2009.

Min bästa sommar. Sommaren 2009.
Jag jobbade inte på hela sommaren, utan jag tillbringade den med dem jag älskar, precis som man ska göra.
Jag spenderade nästan alla dagar med Emelie, ute på hennes altan. På Helsingborgfestivalen drack vi precis lagom många cider i öltälten, så kvällen blev sådär magisk tillsammans med gamla Gyllene Tider-låtar och spontana tryckare.
Jag tog fina foton tillsammans med Amanda den sommaren, uppe i ett fläderblomsträd, precis bredvid en fotbollsplan. Vi spelade spel tills vi somnade och vi hade en bra dag på stranden, jag hade musiken i öronen och hon fick gissa vilken låt jag lyssnade på medan jag sjöng med, en sådan sak som bara vi gör.
Vi spenderade en helkväll i Carolines kusins lägenhet med massa kärlek och jag somnade ganska snabbt för jag hade sovit i någon annans säng natten där innan.
I augusti var jag hemma själv. Jag bjöd på kräftskiva och kalas. Men det bästa var nog att jag aldrig behövde sova ensam. Även om det inte var kärlek, så var det ändå kärlek.
Sommaren gick mot sitt slut och det var dags att börja skolan igen. Känslorna blev tunga och jag åkte till mormor och klippte av mitt hår på hälften, för det är så flickor gör när de behöver en förändring.
Det var min bästa sommar, jag kommer aldrig komma dit igen.

What beautiful is.

Jag saknar dig.
Jag saknar er.
Jag vill sitta på dem där gröna bussarna och för första gången betala en vuxenbiljett, för jag har blivit tjugo år här. Jag har också sett till så att jag inte behöver tänka på prövotiden lika mycket när det gäller mitt körkort, det kommer bli 2 år i november.
Jag vill gå på dem där fotbollsmatcherna jag gick alldeles för sällan på förra året, istället utnyttjade jag app-systemet. På tal om system, så ska jag också för första gången köpa alkohol på systemet bara för att jag kan, för jag har ju blivit tjugo år här.
Jag vill somna bredvid kända ansikten och skratta sådär som jag bara gör med er. Jag vill berätta för er vilket datum jag kommer hem, men inte för någon annan. Jag vill dricka mitt favoritvin, Paxa, på en uteservering, för sådant får jag inte göra lagligt här.
Jag vill att ni ska veta att jag saknar er, att jag saknar dig.
Det låter hemskt, men det är så mycket som har blivit finare utanför detta sen jag kom hit.

Kärlek,
och alltid din,
Am.

Don't be hasty.

You said you'd marry me if I was 23
But I was the one that you couldn't see
Since I was only 17

Tell me who made these rules
Obviously not you
Who are you answering to?

Prince charming.

Jag tror att 67 % av alla tjejer som spenderar lördagskvällen, även känt som filmens premiärkväll, i biosalongen och drömmer om prince charming, som har äran, talangen, men framförallt det där utseendet för att spela huvudrollen i Nicolas Sparks senaste filmatiserade bok. Att han skulle vara den där perfekta pojkvännen, mannen, livskamraten. Det kryper i hela dem när han kysser henne sådär fint på läpparna. Jag kan erkänna jag ler extra stort också. Vissa gråter, andra lämnar fotfästet på jorden. För att komma till min huvudsakliga mening med detta så har jag en teori om att många inte tror, eller vågar släppa in. De har redan dragit en linje, på ena sidan står alla tjejer med brustna hjärtan tillsammans med alla filmatiserade män och på andra sidan står resten, de där som egentligen är verklighet, pågarna på vår gata, som tar samma buss som oss eller som dricker den där ölen på krogen, dem där som har alldeles för många namn, idioter, players, kåta jävlar helt enkelt. Som om att de inte har tillräckligt mycket hjärta eller själ att vara killen på bioduken. Jag är där själv, jag tvivlar på de realistiska tillgängligheterna där ute i verkligheten. Varför skulle inte han vara egoistisk nog att knäcka mig?

Man måste nog ge honom en chans, knäckas många gånger och slänga ut sig på marknaden för att bevisa att de lever upp till sina öknamn, för majoriteten gör nog inte det. Ni var nog helt enkelt bara inte gjorda för varandra eller alldeles för unga för att känna så mycket, just då, ifall du redan har varit där.

67 % var kanske att ta i lite, men jag gillade den sifferkombinationen. Jag vill mest pointera att det är en hel del, som ser det så.

Jag inbillar mig att jag ska ut på marknaden när jag byter liv, det gör jag varje gång. Jag bytte precis liv, och här står jag i USA och debatterar om att männen här inte har tillräckligt mycket till utseende, talang eller IQ för att tillfredsställa mig, vi hittar alla våra ursäkter. När jag kommer hem börjar något nytt, varför skulle det inte kunna ske då, hoppet är det sista som lämnar säger de.

Jag behöver hoppet och kärleksfilmerna för att orka vardagen.

Ha en fortsatt trevlig helg!

I said that's fine, but you're the only one that knows I lied.

Jag vet inte.
Jag svarade alltid, jag vet inte. För jag visste aldrig. Jag blev alltid nollställd. När han frågade någonting, något som må ha varit viktigt just då. Jag kunde sitta och stirra in i väggen och svara, jag vet inte. Ett helt tomt, jag vet inte. Det var min respons till det förhållandet, för jag visste ingenting.
Jag visste inte om han skulle svara dagen efter ifall jag ringde honom. Eller om han skulle vara glad att se mig nästa gång vi sågs. Eller om han ens skulle tycka om mig. Inte för att jag alltid drog det hela till trubbel utan för att han aldrig var en klippa att luta sig emot, som han själv en gång påstod att jag aldrig var. Fast jag var ju den där klippan, jag fanns alltid där, jag gick ingenstans.
I somras var jag där igen. Diskussionen blev hetlevrad och bollen var min, jag blev nollställd och svaret blev återigen, jag vet inte. Jag vet inte varför jag blir så fruktansvärt arg när jag blir ignorerad, nonchalerad eller helt utav bortglömd. Jag vet inte varför jag blir arg när jag inte blir uppmärksammad eller när han inte håller vad han lovat. För idag glömde Emelie bort att vi skulle skypea, och jag blev inte så himla arg, för i vår relation är det inte svart och vitt, där svarar jag aldrig jag vet inte.

En redig polare och sann vän.

En sådan katt ska jag ha när jag flyttar till något eget ;)
Bra musik förövrigt.

Jag tror mitt hjärta blöder.

Jag blev för cirkus 4 minuter sedan påkommen gråtandes framför min dator i köket. Jag satt och läste om en passerad kärlek. Hur ska jag förklara sånt för min 13-åriga unge?
Bara igår satt jag och stirrade ut i det tomma intet fast på kärleksstigen, återigen, påkommen.
Jag antar att det kommer i perioder, saknaden, tomheten.
Jag försöker skriva om det, men nakenheten är alldeles för uppenbar och pinsam.
Jag har helt enkelt tappat det.
Dags att hitta ett nytt fokus?

Kärlek.

Tror du livet blir kort om man planerar det?

Kan någon berätta för mig vad det ska bli av mig när jag blir stor...

Det går nog i mina tankegångar vardagligen.
Vad ska jag göra utav detta USA-året☆Vem ska jag vara☆Hur ska jag vara☆När ska jag åka hem☆Vart ska jag ta vägen när jag kommer hem☆Ska jag jobba och resa lite mer☆Slå mig ner i en okänd ort och sätta mig på ett program och plugga☆Who knows?

Alla berättar för mig vad jag ska göra. Många alternativ låter lovande, men ja. Det kommer helt enkelt sluta med en plus/minus-lista.
Så! Varför inte tala ut med någon som har med visdom än jag, eller som vet vad som är rätta svaret på mitt dilemma.
Det hade även varit bra att ha möjligheten att dela på sig, för just nu så vill jag så himla mycket.
Men mest så vill jag bara ge.

All I really wanna do is to feel you.

Jag tror att man är ute på hal is
och att allt är lite som att gå i de där höga klackarna för första gången,
tills man inser att man älskar honom.

Hur skulle jag kunna veta att solnedgången var vackrare i Helsingborg?

I somras deltog jag i en hel del solnedgångar, här deltar jag i en hel del soluppgångar (eftersom att jag är uppe med tuppen nuförtiden).
Det här med rosa himmel har alltid varit min grej, sen jag var liten faktiskt. Nu när jag ser tillbaka på vad som känns som ett annat liv, så kan jag sakna det. Att vara sådär pissetrött på jobb dagen efter för att jag gjorde något vackert utav kvällen. Här är det så mycket annorlunda, ett helt annat ansvar.

Något jag alltid har strävat efter är lycka. Och "alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel", men jag lever utifrån att om man inte har något att se fram emot, om man tror att man redan har den ultimata lyckan, så är det inte lönt att lämna sängen på morgonen.

Just nu längtar jag efter våren här i DC, jag har hört att körsbärsträden ska få en att bli lite sådär småkär. Sen tror jag att våren kommer rusa iväg med en t/r biljett till Texas och en familj på besök, så är sommaren nästan redan här. Under sommaren kommer jag och Jenifer skaffa den där perfekta brännan och tillsammans så kommer vi få den sista tiden i USA att rocka.
Slutligen så kommer vi mot slutet, hemgången och förhoppningsvis så har vi uppnått resans mål när vi sitter på ett direktplan mot Svearike. Och sedan, väl hemma, så tror jag att det där leendet på läpparna kommer sitta klistrat på en bra tid fram över, nu när man här lärt sig, hur fint allting är där hemma.
Det är vad "a thing of beauty is a joy forever" handlar om för mig. Att jag har ett mål (och kommer självklart på nya mål under vägens gång) slutför det, och ser tillbaka på det, som någonting vackert och njuter av det, i någonting som vi egentligen inte finns, men som vi människor kallar för förevigt.

What I want for Christmas.

Det har snackats om finbesök till jul och så kommer det också att bli. Som au pair så kan man inte ta förgivet att man ha rättigheten att delta i alla högtider. Min värdfamilj ska till NYC och fira jul med deras släkt och jag blir kvar som hundvakt i huset. Till en början blev det lite utav en chock för mig. Såg mig själv sittandes på julafton, eller att vakna upp alldeles själv på julafton och nynna till "all by myself". Sen lugnade jag ner mig och insåg att jag har trots allt skaffat några fina vänner häromkring.
Men i söndags hände det.  Mamma ringde på Skype och sa att de hade pratat hemma om att hon och mormor skulle komma till mig över jul så jag skulle slippa vara ensam. Ni förstår jag har alltid varit mormors lilla hjärta. Jag sa JA och likaså sa min värdmamma, så nu är det bokat och klart och planerna smids noggrant!
Det kom också till tals att de funderat på att köpa en flygbiljett hem till fina Helsingborg till mig, men hjärtat talade ut direkt och sa att jag aldrig skulle ha pallat trycket. Det är trots allt ett stort steg att ta sig hit, bygga upp ett liv och se en ett års framtid här. Den kulan vill jag inte börja om på.
Jag tror att detta kommer bli en annorlunda och minnesvärd jul,
både med och utan familj.

Det här med alkohol, det rinner ju bara rakt igenom en.

Lördagen den 12 november.

Alkohol, kan få en att säga alldeles för mycket eller att skicka de där onödiga ”kärleks”-smsen eller ringa de där samtalen - när han sover om fredagskvällarna och jag själv har tömt en vinare.

Men ikväll har alkohol fått mig att mysa till det i soffan och prata om de där gynekologundersökningarna som man aldrig vill prata om, eller försöka slutdiskutera vilken svensk dialekt som låter mest som rikssvenska.

Jag hade en bra lördagskväll.

You tell me when I am being an arrogant son of a bitch and I tell you when you are a pain in the ass.

Min favoritfilm, klassikern, "alla-tjejers-favoritfilm".
Fast jag inbillar mig att jag är unik trots det.
För den betyder så mycket mer. Den är mer än en favoritfilm. Den är drömmar, den är livet, den är verkligheten.
Precis som "Remember Me", som har min akademiska dröm, och även min drömstad. Och "Gossip Girl", och nej jag är ingen fjortis som älskar drama, som precis som "Remember Me" har staden och ack den fina kärleken mellan Chuck och Blair (och dessutom ett stort plus för de snygga kläderna).
Så har The Notebook mitt hjärta, på att annat sätt än för andra.

Mean.

You can take me down,
with just one single blow.
But you don't know,
What you don't know.

Someday I'll be living in a big old city, and all you're ever gonna be is mean.
Someday I'll be big enough so you can't hit me, and all you're ever gonna be is mean.
Why you gotta be so mean?