Destruktiv blues.

Jag skriver brev, mail, jag talar ut, om vem jag blivit, om den jag är. Jag ger hela min själ och får knappt halva tillbaka.
Men vem fan är du? 
Den här resan kanske har fått mig att utvecklas och hitta mig själv, ibland är jag inte ens säker på ifall jag har hittat mig själv ännu. Speciellt inte när jag hittar mig själv i gamla vardagar så agerar jag precis likadant. (Ingen utveckling där inte, frågetecken) Är tanken, meningen med livet, att man ska bli bättre (perfekt?) eller att lära sig forma degen utifrån det man har?

Så medan jag har gjort ett tappert försök till en utveckling så har jag gått omkring med inställningen att jag har uppgraderats till en 2.0-version medan de som inte har gjort en liknande resa bara ligger på 1.0 (om ens det). Vem är jag att tänka så?
Attitydproblem? - Jo tack! 
Utveckling, utveckling. Vi får jobba på det, och med detta vi:et menar jag me, myself and I. Slå oss ned en kväll med en stor kanna te och diskutera saken, och komma fram till en bättre lösning för det här fungerar inte.

Men vem fan är du?
(Yes - jag repeterar!)
Här går jag runt egoboostad i min lilla USA-bubbla och tros fortfarande känna vartenda jävel där hemma på min gata. Först nu tvivlar jag, och försöker, eftersom att jag är en person som vill utvecklas, att skapa en förståelse och framförallt inse, att jag är ingen att döma.

Det jag vill säga är, att jag hinner inte med, jag har svårt för att börja om på noll och släppa bagaget, för jag inbillar mig att du är samma gamla du.
Jag kanske ska satsa på att gå framåt.
Jag har tappat viktig information och hållit kvar vid destruktiva relationer,
men den stora frågan är,
kan jag komma hem såhär?

Jag vill inte komma hem till en bubbla när jag själv har öppnat vyer som många andra inte vågar.
Jag vill vara bättre än så,
för att jag ska lära mig att älska mig själv,
mer än jag älskar dig.