Hur skulle jag kunna veta att solnedgången var vackrare i Helsingborg?

I somras deltog jag i en hel del solnedgångar, här deltar jag i en hel del soluppgångar (eftersom att jag är uppe med tuppen nuförtiden).
Det här med rosa himmel har alltid varit min grej, sen jag var liten faktiskt. Nu när jag ser tillbaka på vad som känns som ett annat liv, så kan jag sakna det. Att vara sådär pissetrött på jobb dagen efter för att jag gjorde något vackert utav kvällen. Här är det så mycket annorlunda, ett helt annat ansvar.

Något jag alltid har strävat efter är lycka. Och "alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel", men jag lever utifrån att om man inte har något att se fram emot, om man tror att man redan har den ultimata lyckan, så är det inte lönt att lämna sängen på morgonen.

Just nu längtar jag efter våren här i DC, jag har hört att körsbärsträden ska få en att bli lite sådär småkär. Sen tror jag att våren kommer rusa iväg med en t/r biljett till Texas och en familj på besök, så är sommaren nästan redan här. Under sommaren kommer jag och Jenifer skaffa den där perfekta brännan och tillsammans så kommer vi få den sista tiden i USA att rocka.
Slutligen så kommer vi mot slutet, hemgången och förhoppningsvis så har vi uppnått resans mål när vi sitter på ett direktplan mot Svearike. Och sedan, väl hemma, så tror jag att det där leendet på läpparna kommer sitta klistrat på en bra tid fram över, nu när man här lärt sig, hur fint allting är där hemma.
Det är vad "a thing of beauty is a joy forever" handlar om för mig. Att jag har ett mål (och kommer självklart på nya mål under vägens gång) slutför det, och ser tillbaka på det, som någonting vackert och njuter av det, i någonting som vi egentligen inte finns, men som vi människor kallar för förevigt.