I said that's fine, but you're the only one that knows I lied.

Jag vet inte.
Jag svarade alltid, jag vet inte. För jag visste aldrig. Jag blev alltid nollställd. När han frågade någonting, något som må ha varit viktigt just då. Jag kunde sitta och stirra in i väggen och svara, jag vet inte. Ett helt tomt, jag vet inte. Det var min respons till det förhållandet, för jag visste ingenting.
Jag visste inte om han skulle svara dagen efter ifall jag ringde honom. Eller om han skulle vara glad att se mig nästa gång vi sågs. Eller om han ens skulle tycka om mig. Inte för att jag alltid drog det hela till trubbel utan för att han aldrig var en klippa att luta sig emot, som han själv en gång påstod att jag aldrig var. Fast jag var ju den där klippan, jag fanns alltid där, jag gick ingenstans.
I somras var jag där igen. Diskussionen blev hetlevrad och bollen var min, jag blev nollställd och svaret blev återigen, jag vet inte. Jag vet inte varför jag blir så fruktansvärt arg när jag blir ignorerad, nonchalerad eller helt utav bortglömd. Jag vet inte varför jag blir arg när jag inte blir uppmärksammad eller när han inte håller vad han lovat. För idag glömde Emelie bort att vi skulle skypea, och jag blev inte så himla arg, för i vår relation är det inte svart och vitt, där svarar jag aldrig jag vet inte.