Söndagar, gittarpling och guldklimpar.

Det här med att sakna.
Om det är något jag har lärt mig sen jag kom hit så är det att sakna. Sen hur man hanterar det är en annan resa. Mitt hår har blivit längre, jag trodde att flickor med långt hår hade det så himla bra. Jag tärs varje dag mellan två olika liv. Tänka sig jag har två liv.

När jag delade säng med någon annan så visste jag inte att jag skulle sakna det, jag var mer övertygad om att allting snart, snart, skulle bli bättre och att det skulle kunna vara så föralltid.
När jag satt på Docken i somras och såg solen gå ner med en plingandes gitarr bakgrunden och drack vin med fina vänner, så visste jag att jag skulle sakna det. Fast samtidigt så trodde jag att antalet gitarrpling skulle öka när jag kommit till Amerikat.
Jag inbillade mig att jag skulle kunna släppa alla söndagskvällar här, jag inbillade mig att jag skulle få bättre familjeförhållanden och jag trodde någonstans på att gitarrpling i USA skulle hjälpa mig på fötter igen.
Jag fann en lösning på till mina familjeförhållanden, avstånd.
Jag letar efter det där gitarrplinget...
Men jag undrar när jag ska sluta sakna,
något som aldrig kommer tillbaka,
något jag har,
och hur mycket jag kommer sakna henne, min guldklimp, när jag väl är tillbaks.